Fortfarande är frysen full av kött efter den ungtjur min bror lät slakta någon gång i våras. Stora köttstycken som man inte bara halar ut och fixar något snabbt av. Det krävs en helg - från att upptiningen påbörjas tills man kan sätta sig till bords och avnjuta resultatet. Det här var en sådan helg, då inte alltför mycket annat rubbade planeringen. På agendan stod en bit som Mor rubricerat "bogstek" och vars likar fordomdags kunde få ligga en halv dag och puttra i en stekgryta, för att sedan serveras med sås, potatis, gurka och gelé.
Vi beslöt oss istället för att göra boeuf bourgignon. Det blev en försvarlig mängd grytbitar att bryna och låta gotta till sig tillsammans med en flaska rödtjut - inte från Bourgogne dock utan från Piemonte, vilket väl gjorde rätten till något slags crossover i den rättrognes ögon - i halvannan timme. Det ligger en djup tillfredsställelse i att ha en gryta puttrande på spisen medan man måslar omkring i köket, tar en liten klunk vin och kanske hinner sätta sig ner en stund med en god bok i väntan på nästa fas i matlagníngen.
När det var dags bryntes champinjoner, charlottenlök och rimmat fläsk. Rimmat fläsk är numera inget givet inslag i livsmedelsbutikernas hyllor. Vi hittade vår bit i saluhallen i Lund, ett trivsamt och väldoftande ställe där man faktiskt säljer fisk, charkuterier, ost och annat från stånden, till skillnad från i Malmö där det mest är restauranger, caféer och snabbmatsställen. Över disk kan man få en varm knake direkt ur grytan att mumsa på medan man spankulerar omkring och insuper atmosfären.
Efter ytterligare någon liten timme hade vår gryta slutligen puttrat köttet mört. Det enda jag saknade var att kunna gå ut i egen kryddträdgård och klippa några timjankvistar att strö över. Det fick bli köpetimjan, men det var en stadsbons förbannelse jag fick stå ut med denna afton.
Till boeufen drack vi - ännu mer crossover! - ett vin från Bordeaux: Château de Reignac 2004 (nr 4350). Druvblandningen 70% merlot, 25% cabernet sauvignon och 5% cabernet franc. En kryddig anrättning, ännu ungt och stramt vasst mot gommen. En hel del frukt och lakrits i den sammansatta smaken, som nog kan blomma upp och ut ännu mer i sinom tid. Ett bra matvin, även om det kanske var lite overkill just i det här fallet. Den robusta grytan hade gått väl ihop med ett lite enklare och rundare vin. De återstående flaskorna av det här vinet ska få ligga till sig några år och - om Gud vill - korkas upp till någon kryddig biff eller måhända viltstek med fet sås.
3 kommentarer:
- Spankulera, det har jag inte hört någon använda på länge! Ett fint ord som borde förekomma oftare. Boeuf-en låter ju helt fantastisk. En tanke på tal om Frankrike och Italien; har du sett Mondovino? (www.imdb.com/title/tt0411674/)
Spankulera mera! Jo, boufen blev särdeles angenäm. Har inte sett Mondovino, verkar vara en film att kolla upp. vem bestämmer vilka viner vi ska dricka och hur de ska smaka? Det finns kanske en global norm som säger att ett "rätt" rödvin ska smaka som en bordeaux lagrad på ekfat, och att det är denna norm alla producenter försöker leva upp till. Det finns säkerligen en överenskommen smak som gör sig bred, inte minst prismässigt. Men frågan är hur bred den där smaken egentligen är, och vilka den omfattar. det finns också mottrender, där konkurrerande vinideal gör sig gällande och där t ex bordeaux-vinerna blir ointressanta, överprisade o omoderna. Globaliseringen innebär faror för likriktning, men också möjligheter för mindre producenter att hitta kunder för udda produkter. Intressant är också att titta på hur regionala skillnader i odlingssätt och smaktyper samspelar med lokal jordbruksproduktion och mattraditioner. Som regel funkar det bra att välja vin som härstammar från samma hörn av världen som receptet man följer för stunden. Å andra sidan - så tråkigt att alltid följa reglerna! Vi lever i en crossover-kultur som ger möjligheter att experimentera.
I Piemonte skulle man förmodligen sagt att du lagade manzo al barolo. F ö håller jag med Linda F. Boefen låter fantastisk. Tyvärr är väl inte Bordeaux-vinerna normen längre. Nu verkar ju väldigt många producenter vara beroende av Parker points och du verkar det krävas mycket ek, mycket frukt och mycket alkohol. Inget fel i det men risken för trist likriktning är överhängande. Likaså att vi får viner som är smakmässigt anpassade att funka i ett provningssammanhang snarae än som måltidsdryck. En process som påminner om alltför hård djuravel, d v s att djuret kanske har en massa eftersträvansvärda egenskaper men funkar inte som det var tänkt från början
Skicka en kommentar