Igår höll Billigt Vin redaktionsmöte och säsongsavslutning. Semestern närmar sig och bloggandet får gå ner i viloläge ett tag. Jag och Jörgen konstaterar att umgänget med Italienska viner haft ett gott inflytande på oss och kvällen förflöt i allsköns ro utan incidenter. Vi han dock med att öppna en blandning av gamla favoriter och sådant vi var nyfikna på.
Första vinet blev 2003 Zidarich Vitiovska, ett vin från Carso gjort på en lokal druva. Zidarich var en av producenterna som medverkade på Fri Vin i Köpenhamn. Han arbetar efter biodynamiska principer. Druvorna till detta vinet odlas på c a 250 meters höjd, skördas i slutet av september/början av oktober. Musten har lång skalkontakt och vinet jäser utan temperaturkontroll i öppna kärl. Lagringen sker på stora ekfat. Vi provade vinet för ett par år sedan på Billigt Vins första extravaganza och blev förtjust.
Vinet har en lite grumlig gulorange färg. Doften tar nästan andan ur mig. Det känns moget men ändå mycket vitalt. Till en början associerar jag till vita persikor, tydliga mineraltoner och stendamm. Efter lite tid i glaset får doften en behaglig rondör och tankarna far iväg mot gammaldags kompott på torkade frukter och en lätt ton av kanel. Smaken svarar precis mor aromerna. Vinet är mjukt och behagligt. Den relativt höga syran bäddas in i frukten och mineralerna stramar upp och ger karaktär. Vinet känns mycket rent och rensande. Mot slutet finns en lätt strävhet och en liten bitter touch. Lång eftersmak. Fullständigt lysande och ett av årets bästa vinupplevelser. Finns att köpa hos Winewise i senare årgång.
För några månader sedan hade jag en vag aning om att det fanns något slags koppling mellan pinot noir och spätburgunder men mer var det inte. Finare Vinare ändrade på det och med en serie entusiastiska inlägg sjöng de krautpinotens lov. Jag blev såklart nyfiken och en tvekade inte när jag sprang på 2008 Meyer-Näkel Blauschiefer Spätburgunder. Vi häller upp och beundrar vinets ljust blåröda färg. Först blir jag rätt förtjust i den goda, parfymerade hallon/blåbärs-frukten. Kryddigheten och en lätt sumpighet tar vid och allt är fortfarande OK. Tyvärr känner jag efter en stund en viss alkoholstickighet och en påtaglig fatkararktär vilket drar ner helhetsintrycket.
Smaken fortsätter på samma tema. Rar frukt med en del sötma, bra syra och god kryddighet. Alkoholen slår desvärre igenom och jag kommer heller inte överens med fathanteringen. Vinet håller inte ihop utan de olika komponenterna drar åt olika håll. Troligen för ungt men också för tillrättalagt och snällt för min smak.
Jörgen ropar efter kraftigare doningar och plockar fram en flaska 2004 Clos du Mont Olivet. Vi häller upp varsitt litet glas och resten får gå i karaffen. Vinet går i en brunröd, läderaktig ton. Doften är en headache waiting to happend. En dov sötma och alkohol. Efter en timme i karaff har det inte hänt särskilt mycket. Smaken är sötfruktig och alkoholtung med en påtaglig bitterhet. Vinet känns inte uttalat defekt utan det som stör är en avsaknad av en rad komponenter.
Sittningen avslutas med 1999 Clos de Saint Yves Savennieres gjort på 100% Chenin Blanc. Vinet går i guldgult. Doften har en uttalad mineralitet men en mycket påtaglig kritdoft och faktiskt en liten pust petroleum. Här finns ett animaliskt inslag som påminner om lätt härsken fårtalg. En god äppelton och lite mynta friskar upp. Första sippen är som att bita i ett omoget Granny Smith-äpple som spetsats med citron, en syra som får det att hugga till i magtrakten. Vinet är heltorrt och mineralstinnt med äppeltoner och en vag förnimmelse av honung som förmildrande drag. Syran bär eftersmaken som hänger kvar länge. Ett intressant vin med massor av karaktär. Det kommer att bli mer chenin blanc vad det lider
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar