fredag 26 augusti 2016

2014 Milan Nestarec Antika Podfuck & 2014 Klasika Vlasak


Hmm, förra inlägget blev inte så lyckat. Åtminstone tror jag att den del missförstod min avsikt. Det var absolut inte min avsikt att på något sätt misskreditera Milan Nestarec. Det jag ville komma åt var det perspektivlösa gillandet och flockbeteendet på Instagram. Inte förringa en duktig hantverkares arbete.

Under våren provade jag de flesta av Milan Nestarecs cirka tjugo buteljeringar. Jag gillade det mesta, tyckte en del var fantastiskt medan jag betraktade en del mest som kuriositeter. Det jag verkligen gillade, och fortfarande gillar, hos Milan Nestarec är hans helt egna uttryck som jag tycker kommer fram allra tydligast i Klasika-linjen. Ikväll provade jag om ett av mina favoritviner och ett av de som inte riktigt funkade för mig vid första provningen.

2014 Podfuck är druvren pinot gris som fått två veckors skalkontakt och gissningsvis ett år eller så på fat. Inget svavel tillsatt och ingen filtrering. Jag har öppnat fem flaskor Podfuck och det har förekommit en hel del flaskvariation. Två har varit helt perfekta och hållt ihop även dagen efter, ett par andra packade ihop och tackade för sig relativt snabbt. Tack och lov är kvällens flaska utmärkt. Vinet ser inte så inbjudande ut, mörkt bärnstensfärgat och grumligt.  Doften är är fin med stenfrukt, torkad frukt och karamell. Smaken känns betydligt livligare och mera energisk än doften. Följer doften väl, bra syra och viss bitterhet och grönt te i avslutningen. Verkligen en fröjd att dricka.

2014 Klasika Vlasak är gjord på welschriesling. 25% av druvorna har haft skalkontakt och det har lagrats på 600-litersfat av akacia. Doft med äpple, lite ättiksstick, honung och stenfrukt. Smaken är lite obalanserad med klen frukt och hög syra. Kvällens flaska kajkar ur efter ett par timmar.

Ska jag sammafatta mina upplevelser och intryck av Milan Nestarecs viner så är en slutsats att satsa på Klasika-linjen. Sauvignon blanc, malvasia, pinot gris och veltlin imponerade stort på mig. Allra bäst tyckte jag nog ändå om Nestarecs Pinot Noir som jag definitivt kommer att fylla på av. I Antika-linjen, är det såklart Podfuck som jag satsar på. De övriga vinerna jag provat, cuveen Miky Mauz och Tramin, var spännande och intressanta upplevelser men också rätt far out. Mer intressant än bra. Jag vet inte exakt var vinerna kommer att hamna prismässigt när de nu släpps på den svenska marknaden men utifrån vad de kostar i Danmark gissar jag en dryg tvåhundring för Klasika-vinerna och en hundring till för Antika.


tisdag 2 augusti 2016

Instagram, vinarslen och Milan Nestarec

                                                  Ett gäng unga naturvinsentusiaster

I förra veckan avslutade jag mitt Instagram-konto temporärt. Just då kändes det som jag fått nog av den grejen. Visst kommer det kommentarer ibland och alltid snabb respons men när fördes det en intressant diskussion där senast. Sedan kom jag på att det faktiskt är kul att slänga lite käft och snabbt få ut en tankegång i flödet. Men fortfarande saknar jag de diskussioner som emellanåt dök upp i bloggosfären. Och jag började fundera en del hur frånvaron av ett resonerande kring vinerna vi dricker påverkar upplevelsen. Det blir väldigt mycket "stunning", "juicy", "vuxenläsk", smileys och annat. Egentligen har Piu Rosso-Niels redan sagt det som behöver sägas i ämnet. Niels pekar ju, trots sin kritik, också på att det faktiskt går att använda Instagram på ett meningsfullt sätt och det instämmer jag till fullo i.

Här kommer ändå några problematiserande tankegångar. Egentligen handlar de kanske mer om frånvaron av andra kanaler än om Instagram i sig. Häromveckan var jag i Köpenhamn och besökte en av byens hippare vinbutiker. Eftersom jag inte är en Garth Hudson-look-a-like ansåg innehavaren att jag behövde en föreläsning om det här med naturviner. Hans kunnande gav inte intrycket av att matcha hans arrogans. Föreläsningens slutkläm handlade om att det allra bästa med naturviner var att det gjorde terroir-begreppet helt överflödigt och ointressant... Här handlade det om vinmakarens signum i centrum...

Smaka på det uttalandet. En helt rotlös vinkultur. Rend mig i traditionerne. Dränk mig i likes, tummar, smileys och stunning, juicy gamayvuxensaft.

Naturligtvis står det var och en fritt att ha en åsikt och även att uttrycka den. Även på Instagram. Men jag ser en koppling mellan ett sådant uttalande och ett SM-klimat som verkligen inbjuder till ytlighet.

Jag ska också ta och granska mig själv och det är inte riktigt lika kul... I vintras provade jag några av Milan Nestarecs viner på en provning i Köpenhamn. Jag blev sådär omedelbart förtjust i grejerna och beställde hem två lådor. Under en period var Nestarecs viner stående inslag i min Instagram-aktivitet. Vilket ju såklart väckte andras nyfikenhet... Jag fick ett par kommentarer kring detta från en bekant, hur lätt det är att ge följare intrycket av att det handlade om något alldeles särskilt. Och det var det ju på ett sätt. Jättekul viner i en helt egen stil. Lätt att bli förtjust i. Men kanske också lätt att tröttna på.

Det blev aldrig någon blogpost om Milan Nestarec och hans viner. Ett sådant hade kunnat sätta in dem i ett sammanhang och ge perspektiv. Jag hade t ex kunnat berätta att Milan Nestarec gått i lära hos Ales Kristancic (Movia). Kanske hade jag börjat fundera över det faktum att jag inte skrivit om Movias viner sedan 2009. Som av en händelse såg jag faktiskt några Movia-flaskor i mitt Instagram-flöde idag men när hände det senast?  Och ska jag vara helt ärlig så har jag större behållning av Kristancics viner än av Nestarecs. För mig blev det en nyttig påminnelse om att inte glömma bort rötter och sammanhang.

Jag funderar också lite på om en ytlig diskussion kan ge oss just ytliga viner...  Etiketten blir lika viktig som innehållet.

Äh, jag vet inte vart det här leder. Kontentan är väl mest att jag saknar klimatet från vinbloggarnas storhetstid. Är det någon som kan peka mig i riktning mot något sammanhang där man snackar vin i meningar som är längre än tre ord är jag tacksam